Jordgubbar med ett förflutet
En solig sommardag i Stockholm, en härlig promenad längs Mälaren och ett torgstånd med stadens finaste, största, mörkrödaste jordgubbar, som bara bönfaller mig att ta hem dem.
Säljaren är väldigt noga med att visa mig att det verkligen inte finns ett enda ruttet exemplar i asken, inte ens längst ner på botten.
Sedan pekar han på pyttesmå spår av sand som finns på jordgubbarna och förklarar på fullt alvar att det verkligen inte är något att oroa sig över. Det är bara lite sand och det beror på att jordgubbar växer på marken.
Det faktum att han känner behovet att förklara för mig att sanden är ofarlig måste betyda att inte bara en, men flera kunder har kommit tillbaka till honom och klagat över den svarta smörjan på sina nyinköpta läckerheter.
Kan det vara sant? Kan det verkligen ha kommit så långt att folk inte längre vet att jordgubbar växer på marken?
Och så börjar jag tänka efter. Det är faktiskt länge sedan jag hittade spår på frukt eller grönsaker som hänvisar till ett naturligt ursprung. Att man behövde tvätta spenat minst åtta gånger för att sedan fortfarande känna sanden knastra mellan tänderna ligger långt tillbaka i tiden. Och det är många år sedan jag hittade sådana äckliga gröna larver på broccoli (kollar dock fortfarande väldigt noga!).
Jag kan inte påstå att jag saknar sanden eller larverna särskilt mycket, men är det en önskvärd utveckling, att människor inte längre förstår var maten på tallriken kommer ifrån?
Konsten att aldrig sluta vifta på svansen
En tennisboll är det bästa som finns, tycker min hund. Helst en som är helt ny; nya tennisbollar luktar såååå gott! Men finns det ingen ny tillgänglig funkar faktiskt vilken tennisboll som helst. Det spelar ingen roll om den är blöt, sliten eller lerig, bara den är rund och gul och stutsar.
Tennisbollen ska sedan följa med på varje promenad. Och den ska kastas och sparkas oavbrutet. Han springer efter bollen, hämtar den och placerar den framför mina fötter. Jag kastar eller sparkar den igen, han springer efter och hämtar den igen, varje gång lika ivrigt som första gången.
Men trots sin kärlek för tennisbollar blir det aldrig tjafs när vi (jag 😬) glömmer att ta med en när vi går ut. Bara en förvånad blick när jag visar upp mina tomma händer, för att sedan med lika stor glädje springa i väg för att hitta en kotte. Kottar står nämligen på andra platsen när det gäller favoritleksaker. Inte vilken kotte som helst dock, det ska vara en grankotte, en sådan som ser ut som en cigarr när han har den i munnen. De är bäst.
Grankottar växer dock inte överallt, fram för allt utanför skogen kan det vara svårt att få tag på dem. Men återigen; inga sura miner när det inte finns grankottar till hands. Då kan han nöja sig med en pinne. Helst en riktigt stor, som han sedan med brinnande hängivelse kan gnaga sönder.
Inga pinnar heller? Utan problem går han då helhjärtat över till en annan sysselsättning som han är förtjust i; i det oändliga lukta på alla dofter som andra hundar har lämnat lite varstans. Och de är det faktiskt aldrig brist på.
Inga förebråelser eller anklagelser, inget gnäll eller dåligt humör, inget ändlöst stånk och stön; bara en glatt viftande svans, hur det än blir. Han grubblar inte över alla tidigare gånger jag glömde tennisbollen eller inte tog hänsyn till hans kott- eller pinnbehov. Han är proffs på att vara här och nu och gilla läget, oavsett hur det ser ut. Om han bara kunde lära mig hur han gör …
Den trasiga bakelsen
Som barn läste jag en artikel i en damtidning med rubriken ’Mamma tar alltid den trasiga bakelsen’. Jag kommer inte ihåg artikelns innehåll, men rubriken gjorde stort intryck på mig. Så där skulle en kvinna/mamma alltså vara! Man skulle offra sig, bortse från sina egna behov och alltid låta andra välja först.
Väldigt länge var denna rubrik som en sorts värdemätare för mig; valde jag den trasiga bakelsen kände jag mig som en duktig flicka, gjorde jag inte det brottades jag med ett dåligt samvete.
Många av oss – både kvinnor och män – har uppfostrats utifrån idén att vi alltid ska prioritera andra och – dels eller helt – bortse från våra egna behov. Och det är djupt förankrat i oss, att det är fult att tänka på sig själv. Att tänka på sig själv är egoistiskt, själviskt och förkastligt.
Nu är det väl inte så farligt att äta en trasig bakelse; den smakar ju likadant. Men i många andra fall betyder valet för den trasiga bakelsen att man stoppar undan sina egna behov, önskemål och drömmar och istället anpassar sig till någon annans krav eller preferenser. Gör man det gång på gång så lever man inte längre sitt eget liv; man finns till för att vara andra till lags.
Om man nu skulle titta på saken från en annan vinkel? När mår maken, frun, barnen, föräldrarna, vännerna och kollegorna som bäst i ditt sällskap? När du mår bra, när du är lycklig och glad! Ingen mår bättre av att du är ledsen, nedstämd, arg eller irriterad.
Vill du verkligen betyda något för din omgivning, ska du alltså se till att du mår så bra som möjligt. Och det kan du bara göra när du tar beslut utifrån det som du vill, det som känns bäst för dig.
Vi får sluta vara ”people pleasers”: man ”pleasar” ingen när man offrar sig. Vi – du och jag – är lika viktiga som alla de andra. Vi är värda en hel bakelse!